Flyg lilla fågel – FLYG!

Tiden går så fort säger jag allt som oftast – och menar det också, av hela mitt hjärta.

Alla som har haft barn vet hur speciellt det är, man kan bli så arg, så arg på sin avkomma och tycka att måste man alltid behöva tjata så? Tjata, tjata, tjata, tills man inte orkar tjata längre.
All den hemska gnagande oron när jag inte visste var han var.

Och SOM man längtade efter att sova när han vänt på dygnet och tyckte att leka mitt i natten var en lämplig sysselsättning. Många gånger tänkte jag tyst att när han blir stor, DÅ ska jag hämnas, då ska jag väcka honom med dammsugaren – TIDIGT på morgonen. (vilket jag aldrig gjort så klart)
Tankar på det man satt på stå för att nu är nu och sonen är prioritet ett i mitt liv men också tankar på allt som man ska göra sen när han flyttar hemifrån.

Fast ALLTID, alltid med hjärtat fyllt av en kärlek så stor så att jag gladeligen offrar mitt eget liv för att rädda hans.
Den rena och skära lyckan när man står och kikar på sitt sovande barn och tycker att det finns INGEN i hela världen som är så underbar som denna människa. Tänk att han finns här hos mig, undret i det.
Värmen i hjärtat av ett oväntat leende och goa bamsekramar.
Att se sitt barn vara riktigt, riktigt lycklig och skratta tills han kiknar!

 

Nu helt plötsligt är SEN här, sonen breder ut sina vingar och ser om de bär!
Olyckligtvis för mig flyger han ända till Norge.
NU känns det inte alls viktigt med allt jag skulle göra sen, NU vill jag att allt ska vara som det varit de senaste nitton åren. Det finns helt plötsligt en tomhet i mig som inte fanns där förut. Men jag kan inget säga förutom att uppmuntra honom, det är ju dax nu, tiden måste få ha sin gång.

Men mitt hjärta gråter samtidigt som jag gläds åt att han är ung och har hela framtiden framför sig och så mycket spännande att se fram emot.

Lycka till min älskade son!
Så länge jag andas finns jag här om du behöver mig – glöm inte bort det.