Det var en gång en liten bil..

Ni vet, känslan av när man önskar sig nåt i sitt liv som man tror kommer att bli så bra, så bra? Och att det sen visar sig att det inte blir som man tänkt sig?
Vi köpte oss en bil förra hösten, en cabriolet, som var så fin, så fin. Jag som aldrig ägt en sån i hela mitt liv tänkte att JÖSSES så härligt det kommer bli i sommar när jag kan åka nercabbat i solsken och ljumma vindar som smeker mitt hår.
Jamenlrhimlahur!
Det började så bra. Jag åkte nercabbat så ofta jag kunde i solen, livet lekte, alla var glada o allt var frid och fröjd. TILLS EN morgon när jag åkte till jobbet. PANG sa det när jag fick en minibuss i sidan! Å så var den drömmen över för den här sommaren.
Lämnar in den på en auktoriserad verkstad för att de kan den här bilen och när ändå ett hopp att vi kanske kan få den inom max två veckor och ändå kunna åka lite på semestern men där fick jag tjiii.
Idag – SEX veckor efter att vi lämnade in den fick vi hämta den. Iofs väldigt fin men ACK så försenad!
Så snälla ni som ev. läser, HÅLL tummarna för att det blir den bästa britt-sommaren i mannaminne så att jag fortfarande kan åka nedcabbat ett tag till. I värsta fall med mössa, vantar o halsduk på!

Förvisso fick vi lite plåster på såren i form av en specialdesignad champagne och kära sambon fick också lite rabatt på en klocka men ändå.. SEX VECKOR! MON DIEU!