Cancer here, cancer there..

För första ggn i världshistorien satte jag mig och tittade på "fintv" TV1 och det hör inte till vanligheterna ty jag är en "okulturell typ" som helst bara vill bli förströdd och underhållen när jag tittar på tv. Liksom inte behöva tänka så mycket!

Men ikväll fanns det INGET på "fultv" att titta på, inte ens någon gammal repris av tex Glamour fanns att tillgå så jag zappar över till ovan nämnda kanal, TV1!! Och hamnar i ett program där de samlat gamla sommarpratare (och unga) för att de ska få sitta ute i skärgården, äta och dricka lite gött, umgås och snacka lite mer om sitt liv.

Döm av min förvåning när det visade sig att TRE av de fem hade anknytning till cancer. Två var drabbade och en var proffessor i ämnet. Som om det inte räckte med den här eländiga dagen då allt varit skit och värk och näsblod och misär.

Är det inte konstigt att det ofta blir så här? Hur saker som upptar en liksom attraheras av nån konstig kraft så du bara ser just de sakerna? Turligt nog var det ett mycket intressant program så jag klagar ändå inte. I alla fall inte på programmet!

Fortfarande lite Blue...

Hmm planen med att gå och lägga mig och sova bort "skiten" funkade så där då.

Den här dagen tar vi också och stryker ur almanackan tycker, det här inte hänt nåt, bara legat på soffan. Inte ens varit utanför dörren!

Fast det är klart, jag har ju beställt en julklapp till sambon, beställt lite Aloe Vera-grejor som jag behöver till strålningsutmaningen, jobbat lite med Munskänkarnas nya hemsida vilket självklart strulade, och kollat en massa på tv så helt värdo kanske dagen ändå inte varit.

Nånstans inombords så vägrar jag ju ändå ge mig, intalar mig själv stup i kvarten att NU - Nu är det snart över! Bara fem-sex dagar av elände kvar. Inte mycket det!

Om jag inte räknar in det massiva jobbet att återställa det kroppsliga förfallet så klart. Men det får jag tänka på en annan dag.

Det bor just nu ...

en liten deprimerad själ inom mig och som visar sitt fula tryne med full kraft ikväll.

Åhh, vad ska jag göra med all denna rastlöshet och hopplöshet som river i mitt inre?

Jag tror jag går och lägger mig och hoppas att nattens vila lägger dessa känslor till ro.

I morgon är en annan dag!

Lördag kväll helt allena

Nu ligger jag i soffan här hemma alldeles mol allena pga min senaste cellgiftsbehandling och jag missar en fantastiskt gåsamiddag med tillhörande vinprovning för att ingenting smakar och orken räcker inte till. Men jaja, vad är väl en fest på slottet?

MEN, detta är den SISTA planerade cellgiftsbehandlingen vad jag vet och det är såå otroligt härligt så orden räcker inte riktigt till för att förklara den känslan. Sista gången med ont i kroppen, ont i huvudet, makalös trötthet och väldigt taskig smak i munnen! Dvs om inte skiten kommer tillbaka så klart men det vägrar jag tänka på nu!

Jag har en del till behandlingar framför mig men de ska inte påverka mig så hemskt kroppsligt vad jag hört, så nu kan jag försöka bygga upp mig igen efter det stora raset. Både till kropp och själ. Det känns lite tungt och jag vet inte riktigt var jag ska börja men allt börjar ju med det där första steget sägs det ju så det är bara att kasta sig ut. Kämpa på liksom.

Jag tittade igenom mina bilder för att se var som hänt sen mitt förra inlägg för jag kommer inte riktigt ihåg. Men det kan man ju alltid skylla på sin cytostatikahjärna lärde jag mig av en sjuksyrra på sjukhuset. Det är tydligen allmänt känt att hjärnan blir seg av behandlingen. Hehe, undrar hur länge man kan skylla på det?

Nåväl, här kommer ett urval av några bilder i alla fall så tydligen har jag gjort något för att fördriva tiden. Enjoy!

När benen bär igen

Det här med att leva i kontrasternas värld är både jobbigt men också intressant. Det blir ju inte heller långtråkigt det får man ändå säga.

Nu är jag tillfälligt på väg upp på berget igen efter en veckas kravlande i leran nere i träsket och det känns fantastiskt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att det inombords finns en brinnande låga med envishet vilken gör att jag vägrar ge upp. Jag ska upp i ljuset igen, kosta vad det kosta vill.

Idag har jag tom orkat att gå en promenad på berget, för mig en stor seger, och ett stort kliv tillbaka upp i solen. Och solen lös faktiskt på mig där jag gick runt sjön och funderade på livet och vägen tillbaka till det. En lisa för själen! Så välgörande och helande. Hela fyra km orkade jag, wehoo för mig. Tänk att så små saker kan kännas så stora? Det måste jag komma ihåg sen när livet har gått tillbaka till sin vanliga lunk.

Det börjar lätta nu...

Vaknade på fredags morgon med en härlig känsla i kroppen. Det var som att dimman hade lättat, allt kändes klarare och inget skavde.

Den största skillnaden är på det mentala planet. Helt plötsligt återvänder förmågan att orka planera, orka fokusera, framför allt bara att orka - punkt.
Så fruktansvärt basic men så viktigt när det inte går.

Helgen har rusat fram i 180. Trots att jag inte gjort något anmärkningsvärt, förutom förstås en fika på stan med en vän, söndagsmiddag hos kära mor & far, bytt lite lampor & smörjt några lås. Men framförallt vila, läsa bok och tv-tittande. Det stora är nog ändå det lilla, till exempel att jag orkade gå fram & tillbaka till en vän för att hämta lite grejor!
Jag. Orkade. Gå!
Så fint så jag blir glad i hela kroppen ändå ut i fingertopparna. Livet blev en så mycket roligare.

/intesåhögakrav_66

Månniskors godhet & födelsedag

Jag gick och la mig en stund på sängen i  eftermiddags eftersom jag kände mig trött på soffan, lite så mitt liv är nu för tiden. Jag går upp till soffan eller ner till sängen, alltid skoj med lite variation.

Rätt vad det var så skymtade jag en kratta och ett par energiska ben genom springan vid fönstret som ej täcktes av rullgardinen. Åhh, sen såg jag! Det var vår underbara granne Gunnar som krattade ihop alla våra löv på baksidan av trädgården! Inte bara det, han samlade också upp dom och bar bort dom till containern! Alltså folks godhet! Han tyckte synd om mig som är sjuk och ville hjälpa till. Tänk om alla var som han? Då skulle nog världen se helt annorlunda ut.

Senare firade vi Tonys födelsedag och det var första gången jag inte lyfte ett handtag för att hjälpa till. Det är en märklig känsla det där att ligga och titta på när andra jobbar. Inte nåt jag är van vid direkt! Men den här gången fick det bli så, jag orkade verkligen inte, och jag tror ändå Tony var nöjd med sin kväll.