Min nya "kompis"!

Idag var jag på sjukhuset för min antikroppsbehandling plus en date med en sjuksyster som skulle kolla läget med mig och mitt bröst.

Det gick ju relativt smärtfritt och allt såg bra ut och jag hann tom att smälla i mig en räkmacka och slösurfa på biblioteket emellan de två aktiviteterna.
MEN!
Nu slipper jag inte undan längre utan jag fick pipa iväg och hämta ut mina nya "kompisar" som kommer att vara mina följeslagare under fem års tid.
Säg hej till pillrena Nolvadex!

Hur i hela fridens namn ska jag komma ihåg att ta ett sånt varje dag?
Det lär ju dröja innan det blir ett lika cementerat inslag i mitt liv som tex tandborstning.
Glömde också fråga vad som händer om jag skulle glömma en dag...
Vojne, vojne..

Livet efter..

En ny fas har inletts och jag går och väntar på att hjärnan också ska förstå vad "vi" gått igenom.

Det är så märkligt, jag minns läkarens ord. "Som du säkert förstått så finns det elakartade celler i ditt bröst"
Men det hade jag faktiskt inte. Förstått.

"Det är inte ovanligt att drabbas av en depression efter att alla behandlingar är avslutade eftersom det blir tyst och man är inte lika uppassad då" fortsatte hon.
Så nu väntar jag på den.
Depressionen.

Men först måste jag kanske fundera på  vad som hänt och sortera in mina erfarenheter även i själen, inte bara i kroppen. Så jag kan förstå. Och möta depression eller vad som komma skall.

För att sen gå vidare. Mot en förhoppningsvis frisk och hälsosam framtid med ork och laddade batterier så att lyckan i hjärtat får första plats igen. Där den en gång fanns.

Det längtar jag efter mest. Att få skratta så att man kiknar, känna pirret i magen när man träffar en kär person, känna värmen i hjärtat när man ser på sin familj och vänner.

Inte bara känna sig trött.
Så genomträngande trött i både kropp och själ. Som om jag vore förlamad.

Note to self: lycka är ett tillstånd - inte ett mål.