Livet efter..

En ny fas har inletts och jag går och väntar på att hjärnan också ska förstå vad "vi" gått igenom.

Det är så märkligt, jag minns läkarens ord. "Som du säkert förstått så finns det elakartade celler i ditt bröst"
Men det hade jag faktiskt inte. Förstått.

"Det är inte ovanligt att drabbas av en depression efter att alla behandlingar är avslutade eftersom det blir tyst och man är inte lika uppassad då" fortsatte hon.
Så nu väntar jag på den.
Depressionen.

Men först måste jag kanske fundera på  vad som hänt och sortera in mina erfarenheter även i själen, inte bara i kroppen. Så jag kan förstå. Och möta depression eller vad som komma skall.

För att sen gå vidare. Mot en förhoppningsvis frisk och hälsosam framtid med ork och laddade batterier så att lyckan i hjärtat får första plats igen. Där den en gång fanns.

Det längtar jag efter mest. Att få skratta så att man kiknar, känna pirret i magen när man träffar en kär person, känna värmen i hjärtat när man ser på sin familj och vänner.

Inte bara känna sig trött.
Så genomträngande trött i både kropp och själ. Som om jag vore förlamad.

Note to self: lycka är ett tillstånd - inte ett mål.