Nu har jag verkligen testat det i flera dagar, först i helgen hos syster yster som bor hundra meter från havet, sen hälsat på igår hos fina Malin i Hjo som bor trettio meter från Vättern och sen, idag, har jag promenerat runt Simsjön.
Det går helt enkelt inte att verka oberörd, HUR mycket jag än försöker. Jag har spelat svår och varit så där käckt nonchalant och bara "jaja, lite vatten är väl inte så märkvärdigt. En annan har ju utsikt över berget (och fula vita radhus - men det säger jag ju inte högt så klart) och det går minsann LIKA bra." Men jag tror inte jag lyckas övertyga de andra för de bara "jaja, eller hur" och tittar lite konstigt på mig. De har ju dessutom rätt för inombords tänker jag "om jag inte får bo med om inte havs-, så i alla fall sjöutsikt snart så dör jag inombords en smula". (dramaqueen - MOI??)
Jag börjar mer och mer förstå vad mamma pratar om när hon säger att hon längtar efter havet. Den där känslan man får när man kikar ut över vattenspegeln och bara fylls av ett enormt lugn och kanske lite, lite granna av en längtan bort till ett annat land och andra vattenspeglar. Det kanske bor en liten globetrotter i mig i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar