Det är något magiskt med spåret lila milen uppe på berget. Jag kan inte bestämma mig för om jag älskar det för att det är så fint eller om jag ogillar det för att det är så jobbigt men jag kan inte hålla mig därifrån.
Ett slags hatkärlek kanske man skulle kunna säga. Nu har det ju varit en freakin massa snö så jag har inte kunnat kolla till det men idag när det nästan var sommar ute så tänkte jag att jag skulle gå det.
Det var såå göllegölligt så att hälften hade varit nog ända tills jag gått ca fyra km och möttes av … … … ett KALHYGGE stort som nästan hela Lappland! Eller Lappland och Lappland .. jag vet inte, men i alla fall väldigt stort och fult.
Jag blev faktiskt lite ledsen i ögat för det var ju en av anledningarna till att jag vill gå där, att det var så fint liksom. Men nu … KALHYGGE!
Å andra sidan om man tänker riktigt positivt så är det ju nu en fantastisk utsikt över bygden och det kanske inte är mer än en kilometer som är förstörd. Jaja, gjort är gjort! Om femtio år så har det nog ordnat till sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar