Att jag kanske tillhör en av de hönsigaste av hönsigaste mammorna i el stada, det har min son gjort klart för mig för länge sen. Men nu eskalerar det. Jag ser på honom att hans tålamod är slut och att han vill börja sitt eget liv i egen lya men han sitter fast i ungdomens dilemma. Han jobbar men får inget fast jobb så han vågar inte skaffa sig ett eget boende. Han försöker att bryta sig loss och jag kämpar med näbbar och klor för att hålla honom kvar trots att jag vet att jag måste släppa taget.
Det är så svårt, jag får ingen kontakt, ingen respons. Jag biter mig i tungan dagligen för att jag säger nåt som kan upplevas negativt för som han hör det så tjatar jag på honom så fort jag visar mig. "du kan aldrig säga nåt snällt, du bara tjatar" säger han och det gör mig så ledsen.
Jag försöker att vända och vrida på orden för att de inte ska uppfattas fel, jag försöker peppa men möts av butterhet och "du förstår ingenting!" och suckar, dessa suckar!
Det är då lätt att verkligen tro på att jag är dum, jag fattar ingenting, jag bara tjatar.
Men åhh så väl jag vill detta fina barn till mig som nu är vuxen. Tänk om han kunde se all kärlek i mitt hjärta och att det bara finns goda avsikter med mitt "tjatande".
Det är en mäktig känsla det där. Det är en stor, ovillkorad kärlek jag känner som gör att jag utan att tveka offrar mitt eget liv om det skulle behövas och om jag skulle få en önskan i mitt liv uppfylld så skulle det vara att min son ska få ett lyckligt liv.
Men som sagt.. det är dax nu, jag måste tagga ner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar