Alltså, det började ju så bra. Snön kom redan i november och spåren på mitt kära berg var så bra det gick att få dom.
Jag köpte mig ett säsongskort då jag märkte att det här med längdskidåkning kanske inte var så himla dumt egentligen och jag blev snabbt varse om vilket underverk det gjorde för min onda axel.
Men HELT plötsligt började det töa och nästan all den fina snön försvann! Då blev det lite sorg här i huset, i alla fall från min sida.
Men nu är den vackra snön tillbaka! Jag tänkte väl att det var för tidigt för vintern att säga hej och tack för den här gången!
Så idag vallade jag skidorna och gav mig iväg upp till berget och började åka. Solen sken och sken och det var inte det minsta bakhalt. Åhh euforin! Men säg den lycka som varar för evigt, efter sju km susade det förbi en farbror som såg ut att ha pushat de 80! Liiite knäckande faktiskt! Till råga på eländet sa han lite klämkäckt “jaa du, idag var det allt lite trögt i spåren!” VA?
I mitt nästa liv ska jag också bli en duktig längåkare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar